NO QUIERO ODIAR.
Dolido
por las hojas caídas
que cubren la tierra.
Odio al viento
que arranca las hojas
de las ramas del árbol.
Dolido por las flores
que, marchitas, yacen
esparcidas sobre la tierra.
Odio al sol
que quema a las flores.
Dolido por los peces
que se asfixian,
con sus cuerpos hundidos
en el lodo.
Odio al río
que inunda la tierra.
Dolido por las aves
que, en su largo vuelo,
abonan la tierra.
Odio a los bárbaros
que destruyen sus nidos.
MI TIERRA FLORECIENTE.
Hoy te amo
mucho más que ayer.
Por ello, un día,
de amor
explotaré.
Ahogado en mis propias lágrimas.
Yo mismo no sabía
cuán profundo
estás en mí,
cómo tus raíces
se han extendido.
Tierra floreciente,
hecha por mí,
dispuesto a dar plantas,
frutos,
la vida.
Belgrado, 1969-1970.
ASÍ NO PUEDE CONTINUAR.
Alguien dijo que somos asfalto
para ser pisoteado.
Y así fue.
Alguien dijo que nos obligarían
a estados duros.
Y así fue.
Se dijo que nos lavarían
el cerebro.
Y así fue.
Pero, !Alto señores!
!Déjennos vivir en paz!
Cuiden sus propias ovejas negras,
nosotros tenemos nuestros pastores
para cuidar las nuestras.
Jag vill inte hata
Sörjer över fallna
löv,
som täcker jorden.
Jag hatar vinden,
som sliter löv från
trädens grenar.
Sörjer över blommor,
som vissna
ligger utspridda
över marken.
Jag hatar solen,
som bränner blommor.
Sörjer över fiskar,
som kvävs
med kroppar nedsänkta
i gyttja.
Jag hatar floden,
som dränker jorden.
Sörjer över fåglar,
som genom sin långa flykt
gödslar jordens marker
med sina själar.
Jag hatar huliganer
som river deras bo.
Stockholm 1998
Så skall det inte förbli
Någon sa att vi är asfalt,
som skall trampas ner.
Och så blev det.
Någon sa att vi skall
tvingas i hårda former.
Och så blev det.
Det sas att vi skall
hjärntvättas.
Och så blev det.
Men stanna, mina herrar!
Låt oss leva i fred.
Ta själva hand om era svarta får,
vi har våra herdar,
som skall ta hand om våra.
Helsinki 2000
Frodig jord
Idag älskar jag dig
mera än i går.
Därför skall jag
en dag
sprängas av
min kärlek.
Drunka i egna tårar.
Du skall aldrig veta,
hur ofta jag sträcker
mina händer mot dig.
Själv
visste jag inte,
hur djupt du finns i mig,
hur dina rötter har
spridit sig.
Gjorde av mig,
frodig jord,
beredd till växt,
frukter,
livet. Belgrad 2009
biografia:
Aleksandar Milosevic
Jag är läkare och har jugoslavisk, finsk och svensk läkarbehörighet.
Jag är medlem av Serbiska, Svenska och Finska författarföbundet.
Jag började skriva poesi på 60-talet och prisbelönats vid flera poesi-festivaler.
http://www.poetasdelmundo.com/verInfo_europa.asp?ID=7191
